Första dejten, bära eller brista

Liten blir stor
Men hjälp! Det slog mig precis att jag nyss sa hejdå till min dotter för att hon skulle gå på sin första dejt? DEJT? haha nej det tror jag inte, hon är ju precis nyfödd och ligger och skriker? Hon är ju fyra och har precis tappat sin första tand? Hon är ju sju och kommer skrikgråtande in för att hon har trillat med cykeln? Hon är ju fjorton och har fått sina första betyg?

Hon har visst blivit sexton, och tydligen dejtar "alla". Hur skrämmande är inte det är att tänka på. Att tiden flyger förbi, helt plötslig så står vi här med vuxna barn, fastän det känns som att vi själva inte är vuxna ännu? Jag undrar om man någonsin kommer att känna sig vuxen? Fördelen med att alla känner såhär är ju att även våra barn känner så, och det betyder att vi kan lura i dom att dom inte är vuxna alls ett tag till.

Detta fick mig att tänka på min första dejt. Jag var sjutton och han var arton. Vi gick i samma skola, han var inte jättesnygg eller jättecool. Å andra sidan var väl inte jag det heller. När han frågade mig vågade jag liksom inte säga nej eftersom att jag tyckte så synd om honom. Hur som helst så gick jag med på att äta lunch med honom (jag tyckte att middag kändes alldeles för seriöst och stelt) så vi gick till en lunchrestaurang i huddinge. Det var den bästa lunchen jag har varit på någonsin, nej okej det kanske var att överdriva men det var så mysigt och han var super rolig! Det slutade med att jag gick med på en middag ändå. Och vips, så står vi här 20 år senare med tre ungar och äter middag tillsammans varje kväll.